missromeo

Ingenting varar förevigt. Allt har ett slut. Så som relationer. Det är så många människor man möter i livet som bara är tillfälliga gäster i livet.
När relationer bara mynnar ut i havet som ett delta, delade vägar. Men kommer från ett  gemensamt ställe där det en gång varit någonting stadigt.

Det är så jag känner just nu. Tyvärr på två olika håll. Vet att du läser detta. 
Då var september och nu februari. Det var ju bara vänskap, en speciell vänskap.  Från början var varje ord värt guld,  varje konversation en början till en ny diskussion. Vad som finns kvar är tomma ord. Avståndet fanns alltid där, ibland kändes allting så nära, nu känns det som att avståndet är längre än någonsin. Trots att det fysiska avståndet är exakt den samma.

Den andra relationen byggdes sakta men  säkert upp under ca 1 år och 4 månader. Byggdes  upp på egentligen ingenting. Trots närheten fanns det ett ständigt avstånd, men emellanåt var allting även där så nära. Så fint. Nu känns det bara meningslöst.

Slutsats: Alla relationer blir en spegelbild av hur själva människan är och vart viljan bär av.