missromeo

Jag trodde att du var en av de goda. Ärlig, liksom raka puckar. Varför kan du bara inte säga att du inte vill ha mig i ditt liv? Dagen då jag frågade visste du inte vad du skulle svara. Men sakta men säkert, förvinner jag ur ditt liv. Alla ord om hur mycket du uppskattat mig, har i dagens läge ingen som helst betydelse. Jag trodde verkligen vi var vänner. V, snälla säg som det är.

Alltså jag kanske verkar tjatig. Men jag tycker att det är riktigt ledsamt att vi inte har någon kontakt längre. Några enstaka ord ibland.  Jag fanns där för dig då du mådde skit. Har ingen aning om hur du mår i dagsläget, du säger ingenting till mig. Vi kunde prata om allt mellan himmel och jord. Ibland var vi sjukt oense men och? Visst, det var nog mycket telefonsamtal och ännu mer sms. Men det var väl gemensamt? It takes two to tango. 
Jag ville inte att du skulle känna dig instängd. Förlåt.
Vill att du ska veta att det gör sjukt ont att det inte finns någon relation mellan oss. Det var vänskap, lite flirtigt ibland, men det var ärligt.

Saknar dig.

" Tågluffa i Europa ".. Well nästa gång någon säger så, så kommer jag garva. Det ska vara raka puckar, helst slagskott. Jag gav några sådana min chef idag, vilket jag fick på  fingrarna för.. Just mina fingrar som jag behöver också. Vilket skämt!
Jag förstår inte varför vi inte kan vara vänner. Du vet vart  du finner mig den dagen du känner för det.

Vaknade med en tankeställare. Ekvationer ? Ge mig ett svar!

Over and out.

Tala klarspåk och inte i ekvationer.

Vill ha
Orden bara surrar runt
Ingenting blir sagt
Känns som jag exploderar snart
Men jag kan inte
Får inte säga
Jag skulle varit där
Men jag låtsasdes som
Ingenting
Som om det vore regn
Nu är det verkligen
Ingenting
En ballad om konsekvenser
Här finns ingen ballad
Bara konsekvenser
Du sa att du ritade till mig
Men jag lär inte få se teckningen
Vi pratar men ingenting hörs längre
Vi ses men vi ser inte varandra längre
Vill ge

Ingenting varar förevigt. Allt har ett slut. Så som relationer. Det är så många människor man möter i livet som bara är tillfälliga gäster i livet.
När relationer bara mynnar ut i havet som ett delta, delade vägar. Men kommer från ett  gemensamt ställe där det en gång varit någonting stadigt.

Det är så jag känner just nu. Tyvärr på två olika håll. Vet att du läser detta. 
Då var september och nu februari. Det var ju bara vänskap, en speciell vänskap.  Från början var varje ord värt guld,  varje konversation en början till en ny diskussion. Vad som finns kvar är tomma ord. Avståndet fanns alltid där, ibland kändes allting så nära, nu känns det som att avståndet är längre än någonsin. Trots att det fysiska avståndet är exakt den samma.

Den andra relationen byggdes sakta men  säkert upp under ca 1 år och 4 månader. Byggdes  upp på egentligen ingenting. Trots närheten fanns det ett ständigt avstånd, men emellanåt var allting även där så nära. Så fint. Nu känns det bara meningslöst.

Slutsats: Alla relationer blir en spegelbild av hur själva människan är och vart viljan bär av.