Bekännelse
Det fanns något som var vackrare än allt annat. Allt bara rasade från ingenstans. Jag byggde upp en mur för att glömma allt. Alla känslor, minnen, allt. I början gjorde det ont, men sedan förträngde jag det. Det fanns inte. Spelade på, "livet lekte" samtidigt som inombords allt blev mindre och mindre. Jag saknade helt enkelt, men vågade inte ta steget. En dag tog jag tag i det och tog steget, vad hade jag att förlora. Jag hade ju ingenting. Jag gjorde rätt i att ta steget, jag blev berikad. Det fanns inga löften, inga lovord. Bara en längtan, en gemensam sådan. Men längtan efter vadå? Då kom alla de bortförträngda känslorna fram. Lika mycket som jag vill, så vill jag inte. Eftersom det finns ju ingenting,,, eller? Det kanske alltid kommer finnas där och följa oss. Något som vi kan luta oss bak mot, för att stanna upp och andas, för att sedan gå vidare som om ingenting har existerat någonsin. För det finns ju ingenting
Kommentarer
Trackback