missromeo

Är det verkligen så att jag inte vågar inse. Att det kanske är sant. Sant det jag känner inom mig. Det som är starkare än allt annat. Du har vänt upp och ner på hela min värld, men jag tycker om det. Jag vet att du finns där någonstans, det finns inget som binder dig till mig. Men du har mitt hjärta i din hand, som omfamnas av dina fingrar. Varför ger jag inte upp? Varför kämpar jag för det omöjliga? Det går inte att släppa dig, det vore som att sluta andas. Du behövs, trots att du inte alltid är närvarande så behövs du. Du har något som ingen annan har. Mina ord är för få, för att kunna beskriva det. Jag hoppas att du känner det i alla fall. Hur kan det växt till något så starkt? Varför slocknar inte glöden, glöden som kommer från dig. Glöd som det bildas en eld av. Elden som sprakar av dina ögon, som blåses upp av dina andetag.